Kungen förde sakta tekoppen till munnen, väl medveten om att alla tittade på honom. Han funderade på att skapa skandal genom att inte höja lillfingret i 45 graders vinkel. Men sedan – nej, vore dumt. Det kunde bli revolution i landet, och krig med grannländerna. Sådant hade hänt förut.
En gång för länge sedan hade kungens farfar hällt salt istället för socker på gröten, och sedan vägrat äta upp! Detta hade nästan lett till inbördeskrig. Kungens egen far hade tappat ett ägg i golvet, och sedan vägrat att äta upp. Det misstaget gjorde han aldrig om. Det slutade nästan med att man invaderade Poorland.
Poorland var ett ruggigt land i norr där folk åt rått kött och kunde förvandla sig till djur. Inget trevligt ställe att invadera. Kungen vinklade upp sitt lillfinger i 45 grader och surplade ljudligt på sitt te. Det gick ett sus genom församlingen och alla andades ut.
Hela rummet var fullt med folk. Man trängdes för att se kungen äta. Så hade man gjort så länge någon kunde minnas. Alla som ville fick komma till det kungliga slottet och se kungen äta frukost. Sedan kunde man säga: Allt är väl med kungen. Allt är väl i landet!
Kungen plockade upp en tesked och skulle just knacka hål på ett ägg. Då hände det som inte fick hända. Det var en mus på bordet! Och inte vilken mus som helst. Den hade kläder på sig. Höga stövlar. Och ett svärd!
Han tittade upp. Alla i publiken ställde sig i givakt. Ingen verkade ha sett musen. Ännu. Det var tur.
Det fanns så mycket mat på bordet att tjugo skogshuggare med fru och barn kunde äta sig mätta tre gånger om. Därför kunde musen spatsera ända fram till kungen och buga sig djupt utan att någon såg det.
Goddag, sa den. Mitt namn är du Ellen.
Kungen tappade teskeden i pur förvåning. Det gick ett sus genom församlingen. Kungen plockade upp teskeden igen. Publiken andades ut.
Fortarande hade ingen sett musen.
Kungen nickade åt en grupp musiker som satt i ett hörn och såg uttråkade ut. Dom ryckte till och började genast spela på harpa, luta och flöjt. Ingen spelade i takt, ty det hände så sällan att de fick spela, men nu tog dom skadan igen och blåste på för allt vad dom orkade.
Kungen höll en serviett framför munnen så att ingen skulle se honom tala. Mitt namn är Kungen, sa han, och du är välkommen att dela en enkel måltid med mig.
Kungen bugade lätt på huvudet. Publiken såg att han bugade sig. Dom bugade sig också. Och neg. Och lyfte på hatt och hätta, allt efter sed och tradition.
Tack för inbjudan! sa musen som hette du Ellen. Hon satte sig på bordet framför kungen och knöt en serviett runt halsen. Kungen höll tekannan högt så att ingen kunde se honom och frågade: Te? Publiken ställde sig på tå sträckte sina halsar för att se. Tack, gärna! sa du Ellen.
Kungen lutade sig åt sidan så han skymdes av en stor fruktskål och sa: en vindruva? Publiken lutade sig åt sidan för att se vad han gjorde, men ingen såg att han gav en vindruva till en mus. Det var riktigt trevligt med sällskap, tyckte kungen.
*
Från och med den dagen åt musen frukost med kungen varje dag. Kungen utökade sin orkester så att den även fick en trumslagare och en pukblåsare. Då kunde han prata ostört utan att någon hörde.
Han bad om mer mat, så han hade ett helt berg framför sig. Nu såg man bara toppen på hans hatt där han satt och åt och pratade med musen.
du Ellen har rest vida omkring. Upplevt stort å smått och allt däremellan. Hon hade massa roliga historier att berätta om kungens grannländer.
Hon kunde göra konster också, som att spetsa vindruvor på sin värja när kungen kastade upp dem i luften. Eller hoppa genom flottyrringar som han rullade på bordet.
Ibland lekte hon hav i soppskålen och seglade på en skorpa. Andra gånger jonglerade hon ärtor eller gick på apelsiner som rullade fram på bordet.
Folket pratade om kungens lustiga vanor och visste inte vad dom skulle tro. Å ena sidan blev dom oroliga och trodde att krig och galenskap var nära. Å andra sidan var kungen gladare än vanligt. Han gick ofta och sjöng för sig själv eller skrattade utan anledning.
För att ingen skulle tro att deras kung var konstig började resten av befolkningen också sjunga och brista ut i skratt när man minst anade det. Det blev, på det hela tagen, en ganska rolig tid.
En dag tog du Ellen mod till sig och frågade om kungen ville gifta sig med henne. Kungen blev alldeles paff. Gifta sig? Han visste inte vad han skulle säga. Gifta sig med en mus?
Det var därför jag reste hit! sa hon. Jag reste över höga berg och djupa skogar. Genom sju svåra vintrar och fem svåra öden. Jag är prinsessa i ett stort rike, och genom ett giftermål skulle mitt land slås ihop med ditt. Mitt rike skulle bli ditt rike. Mitt folk skulle bli ditt folk. Ingen skulle längre behöva frukta krig.
Nu satt kungen i en knipa. Den lilla musen hade blivit honom mer än kär dom sista månaderna, men om han gifte sig med henne skulle alla dom andra kungarna i länderna runt omkring skratta ut honom. Särskilt fruktade han dom vilda Poorlanderna i norr. Dom som åt rått kött och kunde förvandlas till djur…
Han var tvungen att tacka nej. du Ellen slokade med morrhåren och mumlade något om ödets tunga lott innan hon försvann ur kungens liv lika plötsligt som hon dykt upp. Nu var det tomt vid kungens bord. Ingen mus som berättade roliga historier. Ingen du Ellen som sjöng roliga visor eller fäktades med persiljekvistar.
Varje dag satt kungen dyster vid sitt bord och ville varken äta eller dricka. Han nickade åt orkestern att vara tyst och suckade djupt, medan alla som kommit för att titta på honom höll andan för att inte drabbas av panik.
Allt var inte väl med kungen! Allt var inte väl med landet…
*
Vad gör man med en kung som inte äter? Alla kungens ministrar, rådsmän, riddare och narrar diskuterade saken utan att komma någon vart. Till slut steg en modig riddare fram till kungen som håglöst satt och viftade med en persiljekvist.
Vad skola whi, Folket, göra för att kungen skola bliva lycklig igen? sa riddaren. När herr kungen är ledsen är Folket ledsen, förklarade hon. Barnen leker inte med sina leksaker, och dom vuxna börjar smida på svärden.
Ge mig en mus, sa kungen. Jag önskar mig en mus.
En mus, sa alla som stod på tå och lyssnade. Var det så enkelt? Ge kungen en mus? Såna fanns ju lite varstans. En man drog sig till minnes att han sett en mus förra veckan. En annan kom ihåg att han sett två möss natten innan. En tredje sa att han hade en mus i sin ficka.
Men inte vilken mus som helst, sa kungen och alla tystnade tvärt. Hon ska ha kläder och svärd och sjunga och berätta roliga historier. Jag saknar henne och skulle ge halva mitt kungarike för att få henne tillbaka.
I nästa ögonblick var rummet tomt. Alla sprang för att leta efter en mus. Nu hade man chansen att vinna halva kungariket!
*
Nu följde en orolig men rolig tid i landet då alla letade efter möss, klädde dem i roliga kläder och försökte lära dem konster. Varje dag samlades hoppfulla människor vid kungens frukostbord där dom presenterade sina möss i hopp om att vinna halva kungariket.
Många möss passerade för kungens ögon, men ingen av dom var du Ellen – och du Ellen var den enda mus kungen ville ha.
Sedan började ett rykte sprida sig att kungen av Poorland hade hittat en mus som gick med svärd, och den kunde både tala och sjunga och göra konster.
Fast det visste ju alla att poorlanderna inte bara åt rått kött utan även kunde förvandla sig till djur, så egentligen var det fusk. Men ingen vågade stå i vägen då kungen av Poorland gick fram till kungens frukostbord. På bordet ställde han en liten bur, och i buren satt en liten mus.
Där har’u musen du söker, tjöt kungen av Poorland. Nu e hon din. Å halva ditt kungarike e mitt. Och vettu vad mer? tjöt han. När dotera mi föddes spådde en spågumma att ho skulle gifta sig med dej och få halva kungariket. Nu har dotera mi varit försvunnen i träsk å leda i sju svåra år. Hon har rest vida omkring. Upplevt stort å smått å allt däremellan. Jag vet då inte var ho är. Men snart kommer ho.
Nu får jag halva ditt kungarike med den här musen, och när dotera mi kommer och gefter sej me dej, då får ho den andra halvan – och då blir ja kung över alltihopa hahaha …
Detta tal skrämde förstås slag på den församlade församlingen. Och kungen också! Men nu fick man allt se något märkvärdigt. Kungen tog ut den lilla musen ur buren och höll henne mot sitt öra. Ja, det såg rent ut som om musen viskade något i kungens öra. Han log stort och sa med hög röst:
Så får det bli! Jag tar musen, du får halva riket.
Oj oj oj, en större skandal kunde ingen dra sig till minnes. Det överträffade då kocken nös i soppen. Ja, det var till och med värre än den där gången (man ryser vid minnet) då kungen spillde vin på kragen.
Kungen av Poorland skrattade så det skallrade i hela slottet. Han slog sig på knäna och dansade en dans och skrattade igen. Så här roligt hade han inte haft sedan han fjärtade i en bastuba för fjorton dagar sedan.
Och när kungen reste sig upp och sa med hög stämma att han ämnade gifta sig med musen, och det redan samma kväll, då skrattade kungen av Poorland så mycket att han fick hjärtslag och dog på fläcken. Se, på den tiden visste dom hur man roar sig.
Kungen ställde till med stor fest för alla som hann komma, ty festen skulle gå av stapeln redan samma kväll. Fort, fort! Kungen har bråttom! Han vill gifta sig med en mus…
Bröllopet hölls i kungens frukostmatsal. Det var lika bra, för där stod ju redan maten framdukad. Det var fullt med folk från golv till tak. Och dom som inte fick plats i rummet hängde i fönstret eller klättrade ner genom skorstenen. Kungen skulle gifta sig!
Där kom han, fortfarande klädd i sin morgonrock. Och där var musen. Kungens skräddare hade sytt en brudklänning av kungens näsduk, och svärdet stack ut bredvid svansen. Prästen kom och sa en massa, och så var det bara kyssen kvar.
Kungen lyfte upp musen. Alla höll andan. Kungen lutade sig över musen. Någon snyftade till av rörelse. Kungen kysste musen.
Poff!
En hög smäll hördes. Kungen och musen försvann i ett moln av rök. Elden är lös! skrek någon och alla försökte rusa ut. Kvar stod bara kungen och… ja, vem var det som stod vid hans sida? Musen? Nej, en ung kvinna.
De höll hårt i varandras händer och såg in i varandras ögon. Dom märkte inte smällen eller rökmolnet eller det allmänna tumultet. Kungen och hans nya drottning hade bara ögon för varandra.
Men vem var hon?
Svart hår, mörka ögon. Hon hade något vilt och otämjt över sig som… Nu såg alla vem det var. Det var prinsessan av Poorland. Musen du Ellen var den försvunna prinsessan av Poorland. Profetian hade gått i uppfyllelse. Hon hade gift sig med kungen och vunnit halva riket och hela hans hjärta.
Och härmed slutar sagan om kungen och hans mus. Han och hon levde lyckliga i många långa år. Dom var med om en massa spännande äventyr tillsammans och överlevde nästan allihop.
